02 - min första kärlek.

Jag var säkert väldigt kär i någon söt pojke när jag var liten, men inte i någon som har etsats sig fast i mitt minne. Så för mig är min första kärlek han som jag trodde var han med stort H, han som jag trodde var mannen i mitt liv…

Inte helt oväntat så var det en fotbollsspelare. Året var, hmm, får se här nu. Länge sedan, 1997 jag och min familj befann oss i Halmstad, såklart! Jag hade på mig mina bruna glansiga tighta jazzbyxor och det var midsommar. Jag, tillsammans med mina systrar, hade varit och plockat blommor till de kransar som vi aldrig fick till. Vi gick på grusvägen ungefär vid dansbanan på östra stranden när Saaben stannade till bredvid oss och vevade ner rutan. Yes, favoritgrannen hade med sig en kompis detta år. En helt fantastiskt fin kille dessutom. Hans sagolika leende och hans klarblå ögon gjorde att jag föll pladask. Jag vågar nästan lova att det var kärlek vid första ögonkastet. Magpirret gjorde mig nästan illamående. Vi kunde prata i telefon i timmar. Lyssnade på Elton John och önskade att vi kunde ses oftare. Jag var hans sockertopp. Han sa det ofta. Det rann ut i sanden och vi hade sporadisk kontakt i några år med tanke på att han faktiskt bodde 20 mil ifrån mig. Men han släpptes aldrig från mina tankar och drömmar. År 2001 träffade jag honom igen efter några års tystnad från oss båda. Jag var i Jönköping och hälsade på min bästis och han bodde där. Jag tog en taxi till tupphuset vid vattnet, han kom ut och mötte mig. Brun, blå ögon, fint rufsigt hår, blå acne jeans, brun t-shirt med blått tryck. Jag minns det fortfarande så väl. Från den stunden var jag kär. Kär på riktig. Det gjorde nästan ont i hela kroppen. Och jag som trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva det. Det fanns bara ett problem. Han hade flickvän. En flickvän som var helt ovetandes om att jag fanns med i bilden. Man kanske kan tycka att det borde ha varit ett tecken, men icke. jag var ju kär. Det var inte en spikrak väg, men efter ca 4 månader var vi ett officiellt par. Jag flyttade ner till Jkpg, staden där han bodde. Jag var lyckligare än vad jag någonsin hade varit.

Det var ett mycket känslosamt och turbulent förhållande. Ett sådant stormigt förhållande hoppas jag aldrig få uppleva igen. Vi kunde bråka så hysteriskt mycket ena sekunden och andra sekunden älskade vi varandra så mycket att det gjorde ont i hjärtat. Jag var så kär i honom att jag inte trodde det var möjligt att vara så kär. Jag såg väldigt dåligt (läs var blind) på den tiden, förmodligen just för att jag var så förbannat jävla kär. Jag var helt enkelt upp över öronen förälskad i denna människa som jag gjorde allt för. Tyvärr. Jag var som vanligt anpassningsbar och vi flyttade till Kalmar på grund av hans fotboll. Vi skaffade Tyra, en söt liten kattunge som vi levde för, renoverade lägenheten, köpte nya möbler, köpte bil och började bygga på vårt gemensamma kontaktnät i Kalmar. Jag tvekade inte en sekund på att han var den som skulle bli far till mina barn. Jag drömde om vilken gata vi skulle bo på och hur vårt hus skulle se ut. Hur många barn vi skulle få och vad de skulle heta. Men efter några år tillsammans krossade han mitt hjärta mer än någon annan har gjort och förhoppningsvis kommer göra. Det hade han i och för sig gjort flera gånger förr, men det var saker jag kom på först senare. När jag tog på mig glasögonen och började få synen tillbaka. Jag gick ner 11 kg på ett par veckor och trodde aldrig att jag skulle kunna må bra igen. Att lämna en person som man älskar av hela sitt hjärta var bland det svåraste jag gjort. I efterhand bland det starkaste och klokaste jag någonsin har gjort. Ibland önskar jag att den styrkan kunde infinna sig lite oftare hos mig.

Min första kärlek och jag har ingen kontakt idag. Eller väldigt lite. Någon gång om året men nu var det väldigt länge sedan. Eftersom jag tror så gott om människan så tror jag säkert endast att vi inte var rätt för varandra. Eller uppenbarligen så var vi inte det. Jag tror inte att han är en elak person, eller jag vet att han inte är det. Vi var unga, det var för mycket känslor inblandade och vi var väldigt osäkra. Han är en fin person. Låt mig tro det i alla fall. Jag känner honom inte längre.

Christofer är hans namn och han är utan tvekan min första kärlek, men inte den sista.

/Sofia.