Judith, min vän.

Ja, Judith min älskade vän, min söta fina älskade lilla brorsdotter. Du är för mig en väldigt speciell liten tös. Du är inte som alla andra och jag fastnar ofta för de som inte är som alla andra. Du har det inte alltid så lätt men du har fina människor omkring dig som förstår det. Du har diagnosen autism vilket innebär att du har ett annat sätt att tänka och vara. Jag gillar ditt sätt att vara. Och önskar jag kunde veta vad du tänker. Ingen och då menar jag verkligen ingen kan få mig så glad som du Judith när du skrattar hejdlöst och ler med hela kroppen. När du sjunger och skakar med hela huvudet och skrattar så du kiknar. Jag älskar det. Jag är en stolt faster till dig Judith. Att inte alltid kunna bli förstådd och att inte alltid kunna kommunicera det du vill, kan inte vara lätt. Jag skulle inte klara av en dag. Det är inte konstigt att du ibland får dina utbrott när ingen i din omgivning fattar vad du vill. Det skulle vem som helst få utbrott på. Men jag hoppas du tycker att vi blir bättre och bättre på att förstå vad du menar. För jag försöker mitt allra bästaste och gör vad som helst för dig. Det hoppas jag du vet. Vi har ju övat hela helgen på att du ska kunna ta saker från bordet och stoppa det i mun och tillslut lyckades du. JIPPI, så glada både du och jag blev. Du tittade även i mina ögon flera gånger i helgen, det är för mig ett framsteg. Nu sitter jag på tåget på väg hem till min lägenhet i Stockholm och har för några timmar sedan sagt hej då till dig. Jag har varit med dig dygnet runt sedan i onsdagskväll och jag saknar dig redan nu. Även om jag är trött och om det för mig är ganska ovant att någon är beroende av mig 24 h av dygnet så saknar jag dig. Otroligt mycket. Tanken som slår mig i skrivande stund är hur det är möjligt att älska sina förhoppninsvis blivande egna barn lika mycket eller mer än alla mina syskonbarn. För mig är den kärleken som jag har till Noel, Judith, Tyra och Douglas gränslös. Vad kommer då kärleken till mina egna barn vara? Konstiga tanke. Puss och Kram /S.